Inga bildbevis...

Jaa, mycket ska man se innan ögonen trillar ur huvudet. För att inte tala om vad man ska uppleva. Häromdagen införskaffades tre par skidor hit till Lilleberga. Ett par fanns här redan, så då kan ni säkert räkna ut att alla tvåfotingar här i huset har ett eget par skidor. Jepp! Till och med mor Å!!! Skidupplevelserna från lågstadietiden var inte de mest angenäma eftersom lärarna alltid kommenterade i stil med: Å, du får starta sist så inte alla behöver skida om dej då du skidar så sakta. Det är minsann upplyftande för en 10-11 åring att höra. Trauma för livet närmare sagt.

Nå, nu har traumat bearbetats då. W och M fick vara med fammo en stund då Å och T for till Heimbacka och skida. Redan i bilen till skidspåret funderade Å på om hon borde svänga om och söka medicinsk hjälp, men med tålmodige T vid sin sida närmade hon sig spåret. Med lite våld och mycket hjälp står Å där med skidor under fötterna och stavar i händerna. Ja ei kun menoks...

Spåret började med en brant nedförsbacke och mitt i backen var det säkert en älg eller något annat liknande som skrämde Å så hon tappade balansen. Tårarna sprutade och inkontinensen gjorde sig påmind då Å vred sej av skratt... T försökte se lugn och tålmodig ut och efter en lång stund kom Å sig upp igen. Svanskotan fick sig en stöt men självförtroendet fick sig en skjuts i positiv riktning, så resten av skidturen blev nästintill trevlig.

Nu är det då en stuga i Lappland och Vasaloppet som är nästa projekt, eller så inte. Med lite mera träning i skidspåret finns det kanske en liten chans att Å hinner med barnen i framtiden. Åtminstone den första dagen.

Tänk vad 22 års vila har gjort gott!