Kallelse...

Det är många som har frågat om vi har fått någon ny tid för operationen ännu, men nej... Vi har inte fått någon kallelse ännu och tvivlar på att vi får nån förrän september, men jag kan ju ha fel. I september ska vi hur som helst till Tammerfors på kontroll ifall operationen inte blivit av då ännu så vi väntar nästan lika mycket på kallelsen dit.

Som det verkar nu i alla fall så påverkas W inte av hjärtat destomera. Visst blir han andfådd och gnällig då han susar på som värst men inte ändå så det hindrar honom från att göra sånt han tycker om. Hans favoritsysselsättning där ute är att köra omkring med trampatraktorn. De varmaste dagarna vilar han en eller två gånger då vi går runt kvarteret men vanligtvis är det full fart.

Förhoppningsvis slipper vi undan svininfluensa och alla andra höstförkylningar och maginfluensor, för alla infektioner påverkar W mycket. Så alla ni som läser och är påväg hit till oss i höst... Kom helst friska... Speciellt sen då vi har fått kallelsen...

En dag på djurparken

En vacker dag begav sig tre generationer Lillare till Kelviå djur- och traktorpark. Solen kikade fram bakom molnen och det var sådär lagom varmt och behagligt. M och W susade omkring som yra höns från en bur till en annan. När de flesta djuren var granskade och beundrade var det dags för...



trampabilarna som kusin M drog omkring W i. Det gick undan i nedförsbackarna och W kiknade av skratt då det skumpade. Den andra höjdpunkten var...



traktorerna! M skulle såklart provsitta lika som W och de andra barnen. Efter en dag på djur- och traktorparken var det dags för lunch vid en restaurang i närheten. Som en extra guldkant på den här dagen var det faffa som tog fram plånboken då barn, barnbarn och "sonakono" hade bestämt sig för vad de ville äta. Tack för det! En dag att minnas i vinter då snön lyser vit på taken...

Mycket på gång

Måste börja inlägget med att dementera alla rykten om att vi aldrig bakar vid vårt. Här ser ni bildbevis för att båda barnen är duktiga på att baka småbröd bara mammans tålamod räcker till.

Socker under, socker på...

Här händer och sker det mer eller mindre varje dag... T har semester så vi passar på att göra så mycket som möjligt med välbehövliga pauser emellan. Tiden till att blogga blir knapp och då tiden finns brukar tankeverksamheten ha avstannat.

Mera bilder kommer inom en snar framtid där det förhoppningsvis framgår mera vad vi har gjort de senaste veckorna.

Tuttar och smultron

Här ser ni W och M (lite skymd) då de just har lagt sina tuttar (nappar heter det väl på riktigt) åt smårävarna som har flyttat från sin mamma. Så nu har vi inga tuttar att hålla reda på mera här. Båda barnen har klarat sig bra utan. W sa några gånger att vi måste fara till Halpahalli efter nya tuttar åt honom, men det har inte varit några stora utbrott ändå.

Nu är det sommar på riktigt och man får äta smultron rakt ur stenpartiet. Både M och W låter sig väl smaka och ibland blir det nästan för få smultron...

Ser ut som M har fått tillräckligt med smultron för den här gången.

Syskonkärlek...

Annars susar dagarna iväg här så man hinner knappt vakna förrän det är dags att gå till sängs igen. Vi försöker hinna med trädgården, barnen, hundarna och hushållet med varierande framgång. Lite inredning har vi faktist hunnit med de senaste dagarna så nu finns det mattor på övre våningen.

Baka, baka...

... eller berättelsen om varför den hemmavarande tvåbarnsmamman så sällan bakar numera...

Mulet med regntunga skyar... En perfekt dag att baka med andra ord. Mamman hinner ta fram gräddfil, smör och ägg ur kylskåpet förrän det äldre barnet meddelar att han också ska baka. Okej tänker mamman, då vet jag ju var han är. Lillasyster sysselsätter sig själv i lekrummet. Mamman lyfter upp storebror på bänken och kastar ett öga i receptboken. Vad var det jag skulle baka nu igen? Bakpulver och vaniljsocker tas fram förrän storebror måste ner från bänken för att springa till lekrummet och avbryta lillasysters lek. Hon lekte ju faktist med HANS bil!!! Tumult uppstår och mamman kommer till undsättning. Efter lite gråt och tandagnissel sänker sig lugnet i lekrummet igen.

Mamman hinner tillbaka till köket, kastar ett öga i receptboken och på ingredienserna på bänken... Månne det var chokladkakan jag hade tänkt baka idag? Kakaon tas fram. Skriiiik, grååååt, yyyyl hörs från lekrummet. Mamman rusar dit. Läget under kontroll efter lite förmaningar. Lillasyster kommer med till köket. Hon ska också vara med på bänken. Okej, då vet jag ju var hon är... Snabbare än blixten har hon öppnat äggkartongen och kastat två ägg på golvet. 1-2-3-4-5-6-7-8-9-10. Mamman lyfter lillasyster i matstolen och spänner fast henne med selen. Lillasyster ylar. Storebror kommer och frågar: "Mammaa, va jör du?" Mamman hinner bara säga nej förrän storebror kladdar i äggen på golvet på samma gång som de båda hårbollshundarna rusar till för att smaska i sig av läckerheten.

Då äggen är uppätna och upptorkade återgår mamman till bakandet, nu med lillasyster fastspänd i matstolen och storebror sittande på bänken. Äggen är flyttade utom räckhåll. Varför finns det ingen varningstext på äggkartonen "Bör förvaras utom räckhåll för barn" funderar mamman på samma gång som hon kastar ett öga i receptboken. Var det blåbärskakan vi skulle baka? Varför har jag tagit fram kakaon till det? Suckande lägger mamman upp kakaon i skåpet tillbaka.

Snabbare än blixten plockar mamman fram en skål, en visp och diverse decilitermått. Ger ett mått åt lillasyster på samma gång som hon ger ett likadant, fastän större åt storebror. Fäktningsmatch uppstår varpå mamman flyttar på lillasysters matstol längre ifrån storebror. Mamman hinner mäta upp både socker och smör förrän hon kommer ihåg äggen. Lillasyster har igen fått tag i äggkartongen och det enda ägget som finns kvar i kartongen lever farligt. Mamman hinner just och just rädda ägget och låter lillasyster titta på den tomma kartongen sålänge mamman knäcker ägget i skålen. Mamman kastar ett öga i receptboken och konstaterar att det inte ska vara ägg i blåbärskakan och att hon har lagt allt för mycket smör... Nååå, hon höftar lite och tillsätter mjöl efter behag och gräddfilen. Rör kraftigt ihop allt till en jämn smet. Smörjer en form och bröar den samtidigt som hon vrider på ugnsvärmen. Slår smeten i formen och minns blåbären. Smidigt som ett kylskåp själv börjar hon söka efter bären i frysen. Självklart är blåbären slut. Äpplen likaså...

Mamman hittar en konservburk med ananas. Det får duga. Hon förvånas över att barnen har suttit tysta och snälla sålänge hon har letat efter bären. Vänder sig om och ser orsaken. Båda barnen har kaksmet upp över öronen... Mamman drar en ljudlös suck och öppnar konservburken och kastar ananasbitarna i formen och allt in i ugnen. Puh! Hon börjar städa undan medan barnen slickar skålarna och upptäcker att hon inte har kommit ihåg att lägga bakpulver... Äh, vem behöver bakpulver? En stund senare är kakan färdig och alla sätter sig ner för att äta av kakan. Storebror deklarerar att kakan är sur och att han inte vill ha. Lillasyster matar hundarna med sin bit... Mamman kastar i sig sin bit och börjar vänta på att pappan ska komma hem...

När pappan kommer hem och de har ätit mat tar mamman en kakbit och går till vardagsrummet och äter i luuugn och ro och försöker njuta... Vardagslyx...

Vad äter myggor?

Jaa, vad äter myggor egentligen... Var är spindelns ögon? Vad äter maskar? Har maskar ögon? Detta är några av de svårbesvarade frågorna som W ställer med jämna mellanrum nu. Däremellan är han en traktor som kör i diket, en spindel som äter opp pappa, en gaffeltruck som lyfter bort mamma, en bebis som sitter fast under ett traktorhjul som egentligen är ett täcke... Fantasin flödar och berättelserna blir otroligare för varje dag.

W blir också smidigare att röra sig nu och han tycker om att experimentera med att gå på tårna, balansera på olika saker, stå på huvudet i soffan, slå kullerbytta och rulla runt. Roligt med utveckling!

M utvecklas också. Hon har börjat kommunicera mera men hon håller sig än så länge till att endera nicka eller skaka på huvudet med tillhörande ljud. Hon tycker om att klättra, så hon är allt som oftast uppe på bordet eller åtminstone någon stol. Det nyaste hon bemästrar nu är att gå baklänges. Lite knepigt är det då hon inte kan se bakåt, men hittills har det gått bra fastän hon har stött på hinder.

M är också en liten härmapa, för hon ska göra lika som W gör oberoende om hon kan eller inte. Det gäller i och för sig också W, för är det inte M som härmar W så är det tvärtom.

Blandade känslor...

Idag är det 30.6, dagen då W egentligen skulle ha blivit opererad... Det känns skönt att inte vara instängd på sjukhus i Helsingfors nu då vädret är så härligt men tillika skulle det ju vara skönt att ha operationen ur världen.

Operationen som kommer att göras här i höst/vinter (när det nu blir) heter TCPC. Det är den tredje och avslutande operationen mot ett enkammarhjärta. Oddsen för att operationen ska lyckas är 50% men om man inte opererar är oddsen för överlevnad 0%. Vi tror och hoppas förstås på att allt ska gå enligt planerna och lyckas till 100%.

För tillfället ligger W på soffan och tar sig en tupplur, likaså M i sin säng. Ett mycket ovanligt scenario här på Lilleberga kan jag lova. Nog brukar de ta sina tupplurar lite nu och då men väldigt sällan samtidigt.

Det är svårt att tro att W har ett så allvarligt hjärtfel som han har då man ser på honom. Visst flåsar han och blir lätt andfådd men annars är han som vilken treåring som helst. Det känns bra att han inte är desto sämre iskick för tillfället, för det skulle vara olidligt att se honom lida i sommarvärmen och veta att operationen som borde göra honom piggare blir uppskjuten hela tiden. Sänder en tanke till en flicka med familj som egentligen fått Ws operationstid men som än en gång har blivit uppskjuten. Denna gång pga en transplantation. Man förstår ju att organtransplantationer inte kan skjutas upp, för organen behöver ju in i sin nya kropp så snabbt som möjligt, men det är grymt att det drabbar andras operationer. Kan bara relatera till då Ws andra operation blev uppskjuten med en dag, hur mycket man hade laddat inför operationen och så blev den inte av... Platt fall... Snubbla på mållinjen... Tomhet... Men ändå en glädje i att kunna umgås ännu en dag utan dränageslangar, ekg-apparater, saturationsmätare, "startkablar" och massor med mediciner...

Det är dagar som denna man har möjlighet att fånga stunden. Carpe Diem... Njuta lite extra av att man har varandra och försöka tänka positivt vad som än händer. Inte ens lite kiss på golvet kan förstöra dagen. En guldkant på vardagen blev det också då en god vän med barn kom instickande på en kaffe sådär oplanerat. Sånt tycker jag är roligt. Allt behöver inte vara så schemalagt i vardagen. Till Lilleberga får man komma som man är bara man tar det som vi har det!