Djupa tankar

Igår frågade en god vän till oss hur vi har orkat med hela situationen med Ws operation och allt runt omkring. Då var det självklara svaret: Bra!, men den frågan väckte ett maskineri av tankar och funderingar.

Vi analyserade oss själva igårkväll efter att vi kommit hem och konstaterade att vi nog sist och slutligen klarat oss förvånansvärt bra igenom dessa prövningar vi har haft. Detta tror vi oss ha svaret på varför...

1. Vi har inte oroat oss i förväg för något som kanske kan hända. Vi har tagit problemen då de har dykt upp, inte före.

2. Vi har kunna släppa taget om situationen då vi inte längre haft makt att göra något åt det. Då W rullades iväg på operation kunde vi inte göra något åt det mera, så vi släppte ansvaret över honom åt kirurgerna och sjukvården och bra gick ju det. Likaså då han var på intensivvårdsavdelningen så tog vi inte ställning till alla prov och värden utan överlät det åt sjukvården. Vi tog hand om föräldrarollen.

3. Vi vet våra begränsningar och är inte för stolta för att erkänna att vi inte kan allt själva.

4. Vi försöker alltid tänka positivt och inte gräva ner oss och älta gammalt. Klart vi ibland har hakat upp oss på något, men överlag försöker vi gå vidare.

5. Vi försöker att ta det lugnt i stressade situationer och tänka praktiskt.

Det här blogginlägget är inte ett "se så duktiga vi är" utan mera som eventuellt stöd och hjälp åt någon som behöver nya infallsvinklar i sitt liv. Det känns bra att ibland tänka igenom sitt liv och sina handlingar, för man känner att man har en riktning i livet då.

Fredagsmys

Tycker det är fredag varannan dag nuförtiden. Veckorna går alldeles för snabbt. Tiden går snabbt när man har roligt så man ska väl bara vara nöjd egentligen.

W mår fortsättningsvis bra och för tillfället går trotsandet ut över matsituationen. Varje måltid inleds med orden: W vill int haa, he e suuuuur! Majs, ärter, ris, morötter, potatis, ja det mesta faktist är surt... Hjälper inte argumentet att det är surt så är följande argument: W böri vara tröitto! Nå, då han sist och slutligen inser att han förblir hungrig ifall han inte äter så brukar nog maten slinka ner utan desto större problem. Stora portioner till och med!

Sovandet har blivit lite bättre faktist, men fortsättningsvis behöver någon vara bredvid honom för att han ska somna. Men då han faktist sover så är det inte ofta han vaknar på natten mera. Tur det, för det är ganska uttröttande i längden då man vaknar av att någon gråter, ropar eller står bredvid sängen mitt i natten varje natt.

M mår också bra. Vid 1,5 års kontrollen vid rådgivningen hördes ett biljud från hjärtat vilket ska kollas upp, så idag har hon varit i lungröntgen och ekg. Känns lite hopplöst på ett sätt, men eftersom vi ser på henne att hon inte har några men av något hjärtfel så kan vi bara inte tro att det är något allvarligt som behöver åtgärdas. Hur som helst blir det läkarbesök nästa fredag.

M är en härmapa som gör precis som storebror oberoende om det är bra eller dåligt. Faller W och stöter i huvudet slänger M sig lika 5 sekunder efter. Äter W mat duktigt gör M det också.

Annars händer det inget nytt här på Lilleberga. Vi har inte direkt isolerat oss, men vi har undvikit folksamlingar och förkylda människor så gott det har varit möjligt.

Tiden...

Tiden räcker inte till riktigt här... Kontrollen i Tammerfors gick riktigt bra. Inget att klaga på. Nu i veckan har W fått influensavaccin, både svin och säsong. Lite sjukt ben fick han och lite medtagen... Men bra så...

Dagarna susar iväg då Å är på jobb och T är hemma. Åtminstone tycker Å det. Förlängning på vikariatet blev det också, så nu ska Å jobba till 30.11.

Kontroll

I morgon är det dags för kontroll i Tammerford igen. Lite småspännande är det såklart, men eftersom W susar på som ett jehu på dagarna här så är det bara att utgå från att allt är som det ska vara. Hans aptit har också ökat, vilket bara är bra för det verkar smitta av sig på M också. Bara att hoppas att det håller i sig...